• Video

INTERVJU: Nick Kroll pratar 'Big Mouth', huvudpushers och öppnar konversationen på samtycke

han författare och komiker avslöjar processen bakom den mest roliga och vitala showen på TV och den viktiga konversation som det syftar till att öppna.

Det är sällsynt för alla TV-program, än mindre en tecknad film full av komiker, att hitta sig själv bara några veckor efter utgivningen i mitten av en bredare allmän diskurs. Än Stor mun , vårtorna och all analys av puberteten, presenterar sina tittare med utmanande, intelligenta och roliga diskussioner som inte bara handlar om fruktan av att växa upp utan sexuell politik och hur våra attityder utvecklas över tid.

Faktum är att 'The Head Push' -avsnittet inte kunde ha kommit till en mer relevant tidpunkt, helt fokuserad på ämnet med samtycke, engagera publiken genom realistiska scenarier skarvade med Seinfeld parodiskissar och Prinsens spöke som förklarar glädjen över ömsesidig oralsex. Löjligt kan det vara, men manusens skicklighet ligger i dess förmåga att aldrig tappa reda på eller minska målämnet. Många föreställningar kommer förmodligen att syfta till att utforska dessa ämnen i ett post-Weinstein Hollywood, men kredit är säkert här för mod för att undersöka dem när ingen annan förde konversationen till bordet.

Vi fick kontakt med medskaparen Nick Kroll för att prata genom skrivprocessen, tonårsinspirationer och utmaningar bakom den mest oavsiktliga men livsviktiga TV-serien 2017.

PopBuzz: Uppenbarligen Stor mun är löst baserat kring dig och Andrew (Goldberg, medskapare) upplevelser. Vad specifikt i showen rippas direkt från dina verkliga liv?

Nick Kroll: Åh, det finns ett gäng saker. Låt oss se. Tja, Andrew gjorde verkligen cum i sina byxor långsam dans med en tjej på en bar mitzvah. Så vi ändrade det från bar mitzvah till skoldans. Så det hände. Jag träffade puberteten sent och var osäker på min lilla pojke-penis. Vi hade en vän som brukade ha sex med sin kudde ...

PB: Var soppa inblandade?

NK: Nej, och det var aldrig en fråga om vårdnad över kudden baby . Åh, och vår vän fick sin period för första gången på en klassresa till Frihetsgudinnan . Den enda konstnärliga licensen vi tog var att vi placerade henne i vita shorts. Vi tyckte att det var lite mer dramatiskt.

PB: Var det något i den andra änden av skalan där du tänkte 'å nej, det här är för pinsamt, vi kan inte sätta det in'?

NK: Du vet, inte riktigt. Jag tror att mottoet för författarrummet var 'ingenting är för pinsamt eller besvärligt'. Det är det som gör showen till 'showen' och försöker korrekt och realistiskt skildra hur det är att vara i den åldern och ha de känslor, känslor, önskningar och frågor som barn i den åldern känner.

PB: Det finns den fantastiska linjen i det första avsnittet där du och Andrews karaktärer är i badrummet och säger 'är inte allt bara så pinsamt?'. Är det mottoet vi borde ta bort från showen?

NK: Ja, jag tror att det är, titta, det är så det känns när du är i den åldern men det galna är att det är som saker känns för hela ditt liv. Det är bara förhoppningsvis att du börjar lära dig att bearbeta och hantera de känslor av förlägenhet som livet fortsätter. Men sanningen är att du bär det med dig resten av ditt liv och det visar sig på andra sätt. Sexualitet är i sig en konstig, pinsam sak för människor. Att försöka ta reda på vad de gillar, vad de behöver, vad de inte gillar och jag tror att alla dessa saker är en del av det.

PB: Det finns stunder i serien, särskilt 'The Head Pusher' -avsnittet om samtycke , det är bättre än sexundervisningen som ses på många skolor. Kommer du ihåg hur din kön var? Var det bara en dodgy VHS som förklarade grunderna eller var det mer djupgående än så?

NK: Jag minns faktiskt inte mina sexundervisningssaker så bra, men jag känner att det var som en dålig industrivideo, VHS. Och en annan sak som togs från mitt liv var mina föräldrar - du vet i det första avsnittet när vi är i bilen och min mamma i showen, uttryckt av Maya Rudolph, är som 'Andrews kropp förändras, hans bröstvårtor är uppslukade , det är sekundära könsegenskaper? Så försökte mamma hjälpa mig att navigera. Hon försökte bara ge mig information för att avmystifiera den. Men det som är intressant är att hon gjorde sitt bästa och jag är tacksam för det men du kan inte bearbeta det du berättar för någon annan och hur de ska bearbeta det. Så för mig försökte hon hjälpa mig men vad jag tog av det var att jag bara blev mer medveten om vad som hände med andra människor och som inte hände med mig. Så hon försökte bara hjälpa och jag bearbetade det annorlunda.

PB: Det förklarar varför det känns så riktigt. I synnerhet med berättelsen om den första perioden skulle jag föreställa mig att de kvinnliga författarna informerade om detta avsnitt.

NK: Ja väldigt mycket. Historiskt på TV har puberteten verkligen handlat mer om pojkens upplevelse. Det är all slags hanterats. Men verkligheten är uppenbarligen att kvinnor genomgår puberteten också och har sina egna upplevelser och det var mycket viktigt för oss att ha starka kvinnliga röster i författarrummet som hjälper till att navigera i det. Så Jennifer Flack, som var en av medskaparna och verkställande producenterna av showen, ledde verkligen anklagelsen på det. Och om vi hade ett avsnitt som handlade om perioden, ville vi att en av våra kvinnliga författare skulle skriva det. Eller 'Girls Are Horny Too', det är viktigt att en kvinna skrev det. Jag kan inte minnas, för att vara ärlig, som skrev avsnittet 'The Head Push', jag kan inte komma ihåg, det kan ha varit en kvinna (ED - det krediteras Bryan Francis) men en del av det var mycket diskussioner i ett rum om hur det var för flickor att känna på trycket i den åldern att göra saker. Och för att pojkar också ska vara som ... du vet, det finns en konversation i slutet av det avsnittet som leder till 'Seinfeld' -saker som handlade om pojkar som också försökte ta reda på - 'vad är ok? Hur ska vi få en avsugning? ' - och det är som 'du måste fråga'. Sedan är Andrew som 'åh, jag vill inte ha den konversationen' och Jay är som 'men de kommer aldrig att göra det'. Vi ville ha en konversation om det där alla punkter tas upp som inte bara är 'Det är inte ok' utan också den andra sidan som är 'men det är förvirrande, vi känner inte till reglerna'. Uppenbarligen, kulturellt just nu, är det avsnittet ännu mer framträdande baserat på vad som händer, försöker navigera vad som är ok, vad är samtycke och vad är reglerna.

PB: Det har blivit så relevant. Och särskilt när det gäller komedi vet vi de berättelser som har kommit ut i branschen under de senaste veckorna. Du, tänkte jag, kan ha ett något annorlunda perspektiv som kommer från altkomediescenen och (legendariska improvisationsteatern i New York) UCB. Är det fortfarande en 'pojkeklubb'? Eftersom det alltid verkar vara mer av en öppen miljö än den vanliga stand up-kretsen.

NK: Nåväl, det är svårt att säga som man vad som känns som en pojkeklubb och vad som känns uteslutande eller inkluderande. Som en vit, rak man är mitt perspektiv skevt av det privilegium jag har haft. Så jag försöker undvika att göra storslagna uttalanden om att 'UCB-scenen är mer öppen' eller 'stand up-scenen är mer knepig eller rov' eftersom jag inte kan tala med hur det är att vara en kvinna. För mig är det goda som kan komma ut ur denna galna tid att ha mer ärliga och öppna samtal om det och vad som är ok, vad är inte ok. Det är inte alltid svartvitt, och det betyder inte att jag försöker försvara något av beteendet, det är bara att gråheten är det som är så svårt med det. Det bästa som kan komma ut av det är en konversation om det. Det är vad jag tror att vi försökte göra med showen - skapa en plattform för att prata om det här. Jag tror att ju mer du avmystifierar det och har öppna konversationer om det, förhoppningsvis kan de mer positiva versionerna av dessa samtal äga rum.

PB: En annan konversation som öppnas runt komedi är 'kan du berätta skämt om ett ämne som detta?'. Det jag älskade med avsnittet 'The Head Pusher' är att det gick linjen så bra, höll det roligt men aldrig tappade allvaret i situationen. Hur svårt var det att bryta det manus i författarrummet?

NK: Tja tack för det. Jag tror att 'Seinfeld' -utskärningarna hjälpte till att lindra en del av stressen med att prata om det. Att kunna skära bort det så att alla andas och skrattar lite. Men sedan skulle du komma tillbaka till det och du skulle försöka utforska det. Och jag tror specifikt att den karaktären Daniel, uttryckt av Zac Woods, gav en väldigt modern version av den som till synes är en feministisk kille som tar 'slampa-skam' eller 'giftig kvinnlighet' och använder dessa termer och vänder det på huvudet. För uppenbarligen finns det grova män som är supermänskliga dudes som gör det. Men det finns också den typ av man som använder feministiska ordförråd för att uppnå samma ändamål. Och de är lika farliga som alla klassiska maskulina röster.

PB: Kan du ge bort några tips om vad vi kan förvänta oss av Stor mun säsong 2?

NK: Vi har mycket saker som vi planerar för säsong 2, vilket är mycket fler samtal om puberteten. Men expanderar också utöver bara Hormonmonsteret eftersom det finns andra delar som inte bara är de hormoner som spelar in inom den växande sexualiteten. Frågor om skam, droger och mycket annat sådant. Det finns saker som vi vill utforska kring skam och skilsmässa och förståelse av sexualitet och allt det där.

PB: Du nämnde The Hormone Monster där så jag måste ställa frågan som hela internet ställer - gör du en Kommer Arnett att göra intryck för den karaktären ?

NK: Nej, jag gör ingen Will Arnett-röst alls för det. Jag har sett det och den andra personen jag har sett är Diedric Bader som är en annan mycket begåvad skådespelare. Nej, sanningen är Andrew, Mark (Levin, medskapare) och Jen pratade om hur det borde finnas något i Andrews öra, på samma sätt som ett hormonmonster och Mark var som 'vi borde bara ha ett hormonmonster'. Och de pratade sedan med mig om det och sedan var jag liksom omedelbart (i rösten) 'röra dig själv Andrew'. Det var precis så. Det kom ut. Sanningen är att rösten är närmare en karaktär som jag gjorde på 'Kroll's Show' med namnet Nash Ricky som var ganska som en Brett Michaels, 80-talets hårmetall-rocker. Det var typ av grunden för rösten. Jag tror att Will är en otroligt begåvad skådespelare och otrolig röstskådespelare, men nej, det inspirerades inte av honom eller hans röst. Det är bara att det är en viss kvalitet och grusigt natur till den röst som är underbar så jag antar att människor har gjort den anslutningen. Dessutom är Will självklart rösten till 'Bojack Horseman', en annan Netflix-show, så det sista jag vill göra är att gå 'hej, låt oss göra samma röst som den andra animerade showen på Netflix'. Men jag tror att det finns en grusig kvalitet till det så jag förstår att människor har gjort den anslutningen.

PB: Sista frågan, jag måste ställa om Åh Hej . Du och John (Mulaney) har sagt att du vill fortsätta göra det projektet i flera år. Har du räknat ut vad nästa steg med George och Gil kan vara ännu?

NK: Nej, vi pratar om det. John och jag är i samtal med Gil och George. De kommer att skriva oss e-postmeddelanden - ja, deras döttrar kommer att skriva oss e-postmeddelanden. De kommer att diktera till sina döttrar och sedan skriva ut det och skicka det till oss. Sedan får de oss att faxa tillbaka det. Så det är en pågående konversation. Låt oss bara säga att deras egor har blivit uppblåsta av framgången med Broadway-showen och att de har varit mycket svåra att förhandla med. Hoppet är att John och jag kommer att komma till någon form av överenskommelse med Gil och George men de ber om diem även när vi inte är i produktion. Men allt de vill ha i Per diem är 'Camel Cash', så de antar att jag har en puffig väst med Joe Camel-logotypen. Så vi arbetar med det. Om vi ​​kan få dem en Joe Camel puffy väst så sa de att de skulle vara villiga att prata om att göra ett annat spel. Vårt mål är att fortsätta göra saker med Gil och George.

Stor mun säsong en strömmar på Netflix nu.